Fjording

Under min ryttarkarriär har jag några gånger stött på fjordhästar. De kallas vardagligt fjordingar och i Norge Vestlandshäst. Med sin speciella färgteckning, black, är de lätta att känna igen: de är ljusa i pälsen med en svart ål som går som ett stråk mitt genom den ljusa manen, längs med ryggraden och ner i svansen. De kan vara ljusare eller mörkare och ha zebraliknande tecken längs ben och manke. Manen stubbas så att den står rakt upp.

De anses vara stabila till sitt temperament, de är starka och används allround till dressyr, hoppning, körning och terrängridning. Jag tror aldrig att jag har galopperat så snabbt som med en fjordhäst, det var nog mitt livs ridupplevelse att susa fram mellan två åkrar i full galopp och känna hur hästen tog i så mycket den orkade.

Mitt längsta möte med fjordhästen var när jag och mina systrar hyrde två fjordingar under några sommarlovsveckor. Som vi hade längtat efter att hyra häst – i sex år på raken hade vi letat men fått nej överallt. Det verkade helt enkelt inte finnas lämpliga hästar för tre unga tjejer och en ridsugen mamma. Men nu hade en hästgård som anordnade ridläger bara för fjordhästar sagt ja: vi skulle få hyra två hästar mot att vi fick dem skodda under tiden. Ett överkomligt pris tyckte vi, fjordhästarna var ju bara tre år gamla och knappt inridna. Men vad brydde vi oss om det? Det var ju HÄSTAR, som vi skulle få ha till våra helt egna!

Vi åkte dit för att provrida och vi bestämde oss för att ta de två som inte lyckats kasta av oss under provridningen. Lite nervösa var vi när vi åkte hemåt; vi hade ridit ett antal år, men vi var inte vana att rida in unghästar. Men hyrtiden gick bra, under två veckor ramlade jag bara av en gång, kanske hjälpte det att det var värmebölja och att hästarna var lite trötta och slöa i värmen. Skänklar förstod de ännu inte vad det var, vi lunkade fram längs skogsvägarna i den takt hästarna bestämde. På två veckor lyckades vi alla fall lära dem att lyfta på hovarna snällt och beskedligt när de skulle kratsas.

Glupska var de som alla hästar, men vem hade kunnat tro att de skulle beta av hela vår hage på bara tre dagar? Det blev till att lia gräs längs dikeskanten, mata med morötter och ta med dem på bete på gräsmattan. Revbenen började snabbt synas och vi ville inte lämna tillbaka två svältfödda hästar. Men de överlevde kanske beroende på sitt härdiga ursprung. Fjordhästen är en gammal ras som avlats i Norge under hundratals år, en del menar så långt tillbaka som två tusen år. Genuppsättningen stämmer bäst med tarpanen, en europeisk vildhäst, och handel med Island och Storbritannien gjorde att rasen fick påverkan från flera olika hästraser och visst påminner den lite grann om den lilla, kompakta islandshästen. Den avlades främst bland fjordar och fjäll i Vestlandet. Den isolerade geografin gjorde att den kunde bevaras och så småningom inte blandades ut mer med andra raser. Utseendet har påverkats alltefter användningsområdet. Deras robusta kroppsbyggnad gjorde att de med fördel kunde användas inom jordbruket, men när jordbruket minskade ner på antalet hästar gjordes nya avelsbestämmelser, fjordhästen övergick till en ridhäst och man började avla på de mer smäckra exemplaren.

Fjordhästen är idag en mycket populär ras, kanske mycket beroende på sin speciella färg och söta, pigga ögon.